”Stieg Trenter fick mig att skriva egna deckare”

Fascinationen för tennis kom till Björn Hellberg redan unga år. Precis som orden och berättelserna. Efter att ha träffat både Stieg Trenter och Jayne Mansfield började startade han också en färd med mordgåtor

Text Hasse Gänger | Foto Hasse Gänger

Redan långt tidigare visste han att deckarskrivandet skulle bli en betydande del av hans liv. Något namn på den kommande kommissarien hade dock inte utkristalliserats. Men så åkte den snart 22-åriga tidningsreportern Björn Hellberg ut på ett uppdrag för Kristianstadsbladets räkning. Det var i början av sommaren 1967 och den amerikanska filmstjärnan Jayne Mansfield var på turné i Skåne.

– Jag intervjuade henne och blev så uppfylld av mötet med denna sagolika serpentinväg att jag bestämde mig för att den första mansperson jag träffade när jag kom tillbaka till redaktionen, dennes namn skulle jag använda till min blivande huvudperson, berättar Björn när Minnenas Journal träffar honom.

– Lars-Göran Stenwall, en kollega från utanför Sveg i Härjedalen, var den första jag stötte på. Men han hette ju för långt och krångligt. Så i stället klöv jag hans efternamn. Jayne Mansfield dog förresten bara några veckor senare i en förfärlig bilolycka.

I dag är Björn en av våra mest långvariga och mest lästa författare vad gäller polisromaner. Kommissarie Sten Wall gjorde entré i den litterära världen 1981 och än finns mordgåtor kvar att lösa i den fiktiva staden Staden. Inte minst genom sportsändningar i radio och SVT-långköraren På spåret är Björn Hellberg också aktad som framstående tennisexpert och för att vara sällsynt bildad även i övrigt.

– Fram till På spåret var jag främst känd för tennis och idrott, och under de fyra första åren då jag tävlade var det skönt att få visa att jag även kan annat. Jag punkterade myten om mig som bara tennistokig, säger Björn som efter att ha vunnit frågeprogrammet fyra gånger i följd i stället blev placerad som domare bredvid Ingvar Oldsberg.

Björns författardröm kom tidigt. När pappa Henry och mamma Gudrun stökade i familjens tvätteri, inhyst i bottenvåningen i bostadshuset på Vingesgatan i Laholm, plöjde deras enda barn gärna ned näsan i böcker. Astrid Lindgrens berättelser om Kalle Blomkvist, Sivard Ahlruds äventyr med tvillingdetektiverna Klas och Göran och annat som for i väg med den unge pojkens fantasi. Björn var inte mycket mer än tio år när han själv skrev sin första fängslande historia.

– På lördagarna, då det var halvdag i skolan, hade vi alltid roliga timmen. Jag skrev början på en eventuell deckarföljetong och läste upp och mina klasskamrater gillade berättelsen. Så till nästa lördag var jag tvungen att hitta på ett nytt avsnitt och jag märkte att jag hade bra handlag med ord och kunde skapa någonting, säger Björn och pillar i trivselskägget han haft i 50 år.

– Annars var jag mest en drömmare, inte alls någon plugghäst utan satt mest i egna tankar. Den kunskap jag fått i mig kom senare när jag märkte att jag var nyfiken och vetgirig om sådant jag var intresserad av. Och jag var ingen bråkstake, även om jag en gång spred nyspulver. Vilket visade sig få förödande effekter för de kinesiska missionärer klassen lyssnade till på en biograf. Jag lät dem lukta på lite pulver innan så det var mycket ”attjo, attjo” under föreläsningen. Då fick jag örfilar av fröken…

Parallellt med skrivintresset var idrott ett dominerande inslag i Björns unga tankevärld, och framför allt fotboll och tennis som han själv också praktiserade. Med Halmstads allsvenska fotbollslag och svensk tennis största grusarena bara några mil från Laholm föll det sig naturligt. För veckopengen köpte och lusläste Björn Idrottsbladet och Rekordmagasinet, ett par tidningar när han i 20-årsåldern började sitt frilansande arbetsliv själv skulle bli medarbetare i efter att länge varit volontärskribent på Laholms Tidning.

Djupt i Björns minne finns också bussfärderna till Örjans Vall i Halmstad för att inte minst titta lite extra på den allroundkunnige favoritspelaren Sylve Bengtsson, och hur han efter matcherna trängde sig fram med autografblocket. Och så sommardagarna under de internationella tennismatcherna i Båstad. Som 16-åring kom Björn exceptionella kunskaper fram i ljuset första gången – när han gjorde debut som bisittare och expert med Sven Jerring i radiosändningarna.

– Jag var den enda som visste mycket om olika tennisspelare och Sven hade hört talas om mig. Jag hade forskat genom att läsa facktidningar, som var ett av mina fritidsintressen. Sven transpirerade något fruktansvärt under de varma dagarna, men ändå lyckades han på något sätt hålla sin radiostämma intakt.

Även en annan händelse gav frodig framtidsenergi. Den 3 mars 1963 signerade Stieg Trenter ett exemplar av nyutkomna Dvärgarna åt Björn i en bokhandel på Kungsgatan i Stockholm. Efter ett intressant samtal med storsäljande deckarförfattaren blev den vid flottan menige ynglingen från Halland slutligen helt förvissad om vad han med tiden ville ägna sig åt vid sidan av journalistiken.

– Trenters rapphet och stilkonst var helt delikat och står sig än i dag. Min mamma gillade också deckare. Båda mina föräldrar läste mycket, men pappa tyckte mer om Wilhelm Moberg och den typen av böcker. Det var lite så att vart jag än vände mig hemma gick jag nästan in i en bokhylla.

Henry och Gudrun kom båda från barnrika arbetarfamiljer i Trollhättan. Henry verkade i tvätteribranschen och köpte 1949 Laholms kemiska tvätt, inhyst i ett hus byggt av handskmakaren Emil Jönsson som i byggnaden fortfarande blev kvar med sin verksamhet. 1980 tog Björn och hustrun Inger över huset och har förblivit kvar på adressen.

– Jag var mycket ensam hemma eftersom mina föräldrar jobbade mycket. Men jag hade en massa kamrater. Och det var fotoklubben, frimärksklubben och så vidare. Alla var väldigt aktiva på det sättet eftersom inte TV fanns som i dag, säger Björn Hellberg och berättar om ett musikaliskt minne:

– Jag lyssnade på pop och rock, men ganska snart gillade jag mer annat. Exempelvis har de ungerska tonsättarna Emmerich Kalman och Frans Lehar gjort helt enastående musik. Men när jag 1961 skickade in en önskan till ett radioprogram som leddes av Kjell Stensson och Lill Lindfors var det andra toner. Och jag blev tillgodosedd: ”Björn Hellberg i Laholm har önskat höra Anders Börje sjunga Erik Axel Karlfeldts Vid Färjestaden – och här är det!”

Vid det här laget har Björn Hellberg författat cirka 25 fackböcker om tennis och ungefär lika många deckarromaner, av vilka många är översatta till en rad andra språk. Björn har medverkat i omkring 400 andra böcker, och som artikelförfattare både för nationell och internationell publicering är hans verk spridda i tiotusentals. Förnämligt att han åtminstone lärde sig skriva maskin under den ettåriga handelsutbildning han gick efter folkskolan i väntan på mer stimulerande sysslor.

Exempelvis frågesporter, som också alltid har legat honom varmt om hjärtat. Många mottävlande har uppgivet kapitulerat i kamp med ”det vandrande uppslagsverket”.

– Sedan jag var tonåring har jag varit djupt intresserad av att lära mig mer. Jag har alltid läst mycket eller på annat sätt tagit reda på sådant jag vill ha kunskap om. Allmänbildning är ju någonting roligt att ha med sig. Och det är lätt att bära på också, säger Björn Hellberg, som förvånande nog inte väljer en tennisspelare när han utser sin idrottsliga favorit genom tiderna:

– Den gigantiska ryske brottaren Alexander Karelin var synnerligen imponerande. Han var outstanding i en av de hårdaste sporterna. En gång tävlade vi mot varandra i straffsparksläggning i Tipsextra i TV och jag förlorade med 2–1. Han berättade att han var enormt rädd för höjder, så även de starkaste har sina svagheter. Karelin är för övrigt en mycket trevlig man som läste poesi redan under sin aktiva karriär.

 

Namn: Björn Henry Hellberg.

Aktuell: Med TV4-programmet SverigeQuizen (premiär i november). Deckaren Skumrask, den 21:a historien om kommissarie Sten Wall. Frågesportboken Sportquiz.

Ålder: 69.

Yrke: Författare och journalist.

Familj: Hustrun Inger, 70, barnen Dag, 33, och Esse, 26. Tre barn i ett tidigare äktenskap och två bonusbarn. 13 barnbarn.

Bor: I föräldrahemmet i Laholm i Halland.

Mitt mest avgörande minne: ”När jag av Rabén & Sjögren fick mitt första deckarmanus antaget 1980. Det var mig en stor glädje eftersom jag i 20 år hade slitit med att deckarförfatta. Men jag firade ändå ganska återhållsamt, jag hade ju gett ut flera tennisböcker innan.”

Det minns jag med extra glädje: ”När jag träffade Inger när vi jobbade tillsammans på Laholms Tidning på 1970-talet. Trots att hon hade en gräslig murkla som huvud- bonad fängslades jag av henne. Inger har betytt oerhört mycket för mig.”

 

Tre personer som Björn aldrig glömmer:

1. Moder Teresa

”Vilken offervillighet, omtanke och humanism hon stod för! Jag har alltid tyckt om människor som gör insatser för andra, och Moder Teresa var ju ett levande bevis för det. Hon kunde sänka sig själv till djup misär bara för att göra nytta för andra. Det är en beundransvärd egenskap.”

2. Stieg Trenter

”Hans mustiga och sinnrika deckare med briljanta miljöskildringar eggade mig som ung och var en av de absolut bidragande orsakerna till att jag själv ville bli deckarförfattare.”

3. Anders Börje

”Han var en väldigt fin schlager- och romanssångare på 1940-, 1950- och 1960-talen. Anders tolkningar av Bellman som han gjorde 1961, en skiva jag hade, är fantastiska. Precis som de av Birger Sjöberg och Nils Ferlin. Det är riktigt sångkonst, med inte bara en bra röst utan också en väldig känsla för texten.”

 

Tre höjdpunkter i Björns liv:

1. Tiden i Australien (1965–1966)

”I augusti 1965 precis fyllda 21 reste jag till Australien för att i Sydney arbeta som frilansskribent. Båtresan från Göteborg tog 42 dagar och att jag vågade stå på egna ben på den tiden har betytt oerhört mycket för mig. Jag hade redan börjat följa australisk tennis, som då var dominerande. Men jag var ju tvungen att skriva annat också för att kunna vara kvar där i ett och ett halvt år. Bland annat skickade jag hem artiklar om svenska emigrantöden, hajfaran och opalsökning.”

2. Förlovningen med Inger (1979)

”Den skedde mitt under Wimbledonturneringen. På mellansöndagen under tvåveckorstävlingen spelas det aldrig några matcher, och då utnyttjade vi den till att förlovas oss på puben Dog & Fox. Att vi förlovade oss i den tennismiljön betydde mycket för oss båda, även fast Inger aldrig har varit lika tokig i tennis som jag.”

3. På spåret (1988–2009)

”Första året var jag inte med och jag minns att jag sa till Inger när vi tittade: ´Det där programmet skulle jag vilja vara med i, det passar mig.´ Så jag blev ju oerhört glad när jag fick en förfrågan av Ingvar Oldsberg året efter. Att ha fått vara med i 21 år i ett av Sveriges mest populära TV-program genom tiderna är en ynnest, det var verkligen ett privilegium.”

 

Har en gata uppkallad efter sig

Under vinter-OS i Albertville i Frankrike 1992 var Björn Hellberg och Ingvar Oldsberg studiovärdar i SVT. Eftersom Norge vann guldmedalj efter guldmedalj och Sverige just ingenting beslöt Björn och Ingvar att åka till Oslo för att vara med i direktsändning. Vid entrén framför kamerorna erkände de: ”Vi kapitulerar, vi ger oss!” Omedelbart erbjöds de norskt medborgarskap av en minister på plats i studion. Då Björn senare ”hotade” att lämna Laholm om han inte fick en gata i eget namn, namngav politikerna en av vägarna till det nya idrottsområdet till det norsklingande Hellbakken. Samtidigt utsågs Björn hedersmedborgare nr 1 i Laholm.

Jordbävning höll på att bli slutet

När Sverige skulle möta Chile i Davis Cup 1985 var Björn Hellberg förstås på plats med de svenska spelarna. Bara några timmar efter ankomsten skakades huvudstaden Santiago av en våldsam jordbävning och omkring 150 kraftiga efterskalv. ”Jag stod intill Stefan Edberg när vi såg hur hotellets swimmingpool lyfte och vände i luften. Marken gungade hela tiden och väggar sprack. Det var en fasansfull upplevelse, och både jag och hela tennislandslaget hade kunnat försvinna där. När jag lade mig efter att ha jobbat ett dygn upptäckte på morgonen att sängen hade hoppat från den ena väggen till den andra!”